Namsdag

När sedan stora delar av Europa blev protestantiskt hade namnsdagsfirandet svårt att få fäste eftersom det sågs som en katolsk tradition. Efter hand ändrades dock namnsdagarna så att även ”vanligt” folk kunde fira sina namnsdagar. I de katolska länderna bygger dock namnsdagsregistret fortfarande på en lista som utges av Vatikanen, den så kallade Calendarium Romanum Generale, och som innehåller nästan uteslutande helgonnamn. Inom den ortodoxa kyrkan har namnsdagsfirandet varit väldigt populärt och Grekland är exempelvis ett av de mest namnsdagsfirande länderna i Europa.

I Sverige började man fira namnsdagar under 1600-talet. Det var främst inom den högre societeten som namnsdagarna var populära eftersom namnen som var med i almanackan ofta hade adlig bakgrund. På grund av denna uppdelning har namnsdagsfirandet än i dag olika betydelser för olika delar av Sverige. Det är bland annat vanligare att fira namnsdagar i storstäder och i borgerlig miljö.

Men även i Sverige var det länge gamla helgon och martyrer som präglade namnsdagarna. 1747 fick Kungliga vetenskapsakademien ensamrätt på att ge ut almanackor och två år senare kom den första almanackan ut med namnsdagar. Den innehöll endast namn med religiös koppling. Med åren växte kritik mot att göra namnsdagarna i almanackan mer tidsenlig och då lyfta fram de namn som var vanligt förekommande i Sverige. 1899 fick en kommitté i uppgift av riksdagen att ta fram en ny namnlista. Den gällde från och med 1901 och i den versionen hade 150 helgonnamn strukits, 28 hade ändrats och 177 nya namn hade tillkommit.

Den almanackan gällde fram till år 1972 då vetenskapsakademien förlorade sin ensamrätt. Eftersom det då blev fritt fram för vem som helst att publicera egna almanackor med egna namnsdagar uppstod ett visst kaos. 1986 kom almanacksföretagen överens om vissa pronciper för att skapa ordning, bland annat fastslog de att tre namn skulle gälla för varje dag, varken mer eller mindre. Detta blev då standard fram till 1993 då namnlängden reducerades till två namn per dag. Men då uppstod kritik från Svenska akademien som ansåg att för många namn från 1901 års upplaga hade bytt plats och i Svenska akademiens almanackor återgick man till namnsdagsregistret från 1901.

Ett möte inom Svenska akademien ordnades 1996 för att få ordning på den förvirring som rådde på området. En arbetsgrupp bildades och 1998 enades man slutligen om ett nytt förslag som började gälla från och med 2001. Denna ska gälla fram till 2016 då ett nytt namnsdagsregister ska införas. En sådan namnsdagsturbulens går inte att finna någon annan stans i världen eftersom det bara är Sverige och Finland som firar namnsdagar i någorlunda stor utsträckning. I de katolska länderna firas det desto mer, men där har man hållit kvar vid de ursprungliga namnsdagsregistret.

Hur firar man då en namnsdag i Sverige? Framförallt är det barn upp till 18 år som brukar firas på namnsdagen. Därefter brukar intresset svalna. Namnsdagsbarnet kan då bli bjuden på frukost på sängen. Det brukar även delas ut presenter och små gåvor, men vanligtvis inte i lika stor utsträckning som under födelsedagen. En del firar även ”lilla namnsdagen” på datumet för andranamnet. Även en sådan dag kan innehålla tårta, frukost på sängen och presenter.

Fem saker du inte visste om namnsdagen:

• Sten har namnsdag den 14:e december eftersom Sten Sture den äldre dog just det datumet
• I Danmark firas knappt namnsdagar, de har gamla helgonnamn i sin almanacka
• Detta har även påverkat sydvästra Sverige där intresset för att fira namnsdagar är lågt
• De flesta namnen får inte plats i almanackan. Enligt SCB finns det 135 000 olika namn för flickor och 110 000 namn för pojkar
• Dagensnamnsdag.nu ger mer ovanliga namn inofficiella namnsdagar under året